Det här bokomdömet publicerades ursprungligen på min vardagsblogg den 19 oktober 2012.
"Det skulle bli en bra dag, hade de tänkt, Dicte och hennes två väninnor. De skulle fira hennes 40-årsdag, hennes skilsmässa och hennes nyinköpta hus. Så blev det inte. Det blev en chockartad mardrömsdag som ingen av dem någonsin skulle glömma.
Dicte Svendsen, journalist och nyskild mamma till en tonårsdotter, har just flyttat in i ett gammalt hus som tidigare varit högkvarter för en mc-klubb. Tillsammans med sina vänner firar hon födelsedagen på en uteservering i Århus, när hon gör en makaber upptäckt.
I ån som flyter genom den idylliska lilla staden får Dicte plötsligt syn på en blå plastbalja som guppar vid kajkanten. I baljan ligger ett nyfött spädbarn med fridfullt slutna ögon, inlindat i handdukar. Dött.
Vissa fynd tyder på att barnet är av muslimsk härkomst, vilket får främlingshatet i staden att blossa upp.
Utredningen av det hjärtskärande dödsfallet kommer att beröra och involvera både Dicte och hennes två väninnor. I deras på ytan normala liv och relationer blottas undan för undan sprickor och hemligheter och de tvingas alla att ompröva sin livssituation."
Orsaken till att jag ville läsa Elsebeth Egholms "Dolda fel och brister", var för titeln. Jag menar, hur kan man som en juridiknörd inte vilja läsa en bok med en så juridikdoftande rubrik? Fast genom att enbart läsa titeln, trodde jag att boken handlade om något annat än vad den gjorde. Till en början trodde jag inte att det var en kriminalroman. Och kring det här faktumet att det är en kriminalroman har jag blandade känslor. Den skiljer sig nämligen från den sort som jag vanligtvis brukar läsa. Där brukar fokus ligga på polisen och deras arbete. Här fick polisen endast en biroll. Huvudpersonen var en journalist med ett ... "mörkt" förflutet.
Jag gillar när romaner får en att tänka till och när "skurken" är den man minst anar - två saker som "Dolda fel och brister" erbjuder. Förutom det trista dödsfallet i bokens början får Egholm mig att fundera kring relationer. Vad som är okej, eller inte okej, att acceptera. Återigen är otrohet uppe på tapeten och jag irriteras över att det framställs som okej när man själv är involverad i en otrohet (antingen den som är otrogen eller den som den otrogne är otrogen med) medan det är fy och skam när man utsätts för otrohet. I mina ögon är det aldrig okej med otrohet, oavsett vilken roll i otrohetssituationen som man spelar eller vilka argument eller anledningar som än finns. Det finns alltid minst en som blir sårad.
Det är starkt av Egholm att våga ta upp frågan om främlingsfientlighet, trots att jag tyckte att hon ändå bara skrapade på ytan. Men det är en klurig balansgång att gå. Speciellt med tanke på alla följder man riskerar. Fast det är viktigt att någon vågar lyfta fram våra fördomar och visa att det visst kan vara på ett annat sätt.
Betyg: 3/5