Det här bokomdömet publicerades på min vardagsblogg den 30 augusti 2016.
Uppläsare: Eva Hallert
"Alice sitter och har tråkigt, då helt plötsligt en kanin dyker upp. Han plockar upp en klocka ur sin västficka och säger ”kära hjärtanes då!”. Kaninen skuttar vidare och Alice, som tycker att kaninen är spännande, springer efter honom. Han skuttar ner i ett kaninhål och när Alice tittar ner så faller hon. Hon faller länge. Och efter det så är ingenting sig likt."
Fram till dess att jag lyssnade på "Alice i underlandet", hade jag endast sett två filmversioner; Disneys och Tim Burtons. Jag har aldrig varit förtjust i någon av filmerna, även om jag tyckte att Disneys var lite vettigare än Tim Burtons. Därför var det med nyfikenhet som jag tog mig an ljudboken.
I och för sig visste jag att "Alice i underlandet" är en skruvad berättelse, men boken tog verkligen priset och den sista delen med systern kändes bara onödig. Om man är ute efter det allra minsta korn av logik, får man dessvärre leta vidare. Jag retade mig också på att Alice aldrig tycktes lyssna och hela tiden ställde dumma och onödiga frågor.
Kanske är det mig det är fel på, men jag förstår mig verkligen inte på "Alice i underlandet" och kan inte förstå hur den har kunnat bli en klassiker? Nej, det här är verkligen inte berättelse för mig.
Betyg: 1/5
Det här ljudboksexemplaret har jag lyssnat på genom Mofibo.