Det här bokomdömet publicerades ursprungligen på min vardagsblogg den 6 maj 2015.
Uppläsare: Magnus Utvik
"En dag ser du kvinnan du älskar komma in genom dörren med ansiktet vått av tårar och snoret rinnande över munnen. Du känner skräcken som pumpar i hennes kropp när hon skakande lägger armarna om din hals och blöter ner din skjorta. Du blir alldeles tom och säger: Ta av dig jackan och kom och sätt dig här på sängen. När ni sitter där på överkastet från IKEA gråter ni båda två. Hon frågar: Varför gråter du? Du säger som det är: Jag gråter för att du gråter. Du glömmer aldrig den dagen. Du glömmer aldrig orden hon sa: Jag har cancer.
Anna och Marcus har just fått veta att Anna har livmoderhalscancer - en cancerform där dödligheten är en på tre. Anna är bara tjugonio år och kommer aldrig att kunna få barn. Finns det en kärlek som är så stark att den kan övervinna både cancer och sorgen över att inte kunna bli föräldrar? Tillsammans försöker de hitta en väg framåt, en väg ut ur mörkret."
Båda mina föräldrar drabbades 2013 av cancer och lever än idag med det beskedet, trots att båda genomgått behandling. Därför känns "Anna, min älskade" lite tung och jag funderar ständigt på hur jag själv skulle ha tänkt eller känt om jag varit i Annas situation.
Som jag har förstått det är det Magnus Utviks egna och hans frus upplevelser som han beskriver i boken. Som vanligt tycker jag att det är svårt att bedöma den typen av böcker, för hur kan man säga att en persons upplevelser är bra eller inte bra etc.? Fast eftersom jag inte riktigt vet hur mycket Magnus Utvik har lånat från sitt eget liv, bedömer jag detta först och främst som fiktion.
Den största nackdelen med berättelsen är Marcus. För mig var han osympatisk och även en smula vidrig. Det är hans sambo Anna som drabbas av cancer och följderna därav, men ändå vrider Marcus det till att handla om honom själv. Han dikterar enväldigt villkoren för deras framtid och struntar blankt i vad Anna tycker eller hur hon känner det. Bara för att han har vissa principer och åsikter.
Visst reagerar vi alla olika, men när man hamnar i en sådan situation som Anna och Marcus hamnar i, får man nog tänka om och framförallt på varandra. Den enda som jag tyckte synd om i boken var Anna, men kanske främst för den behandling som Marcus utsatte henne för.
Uppriktigt sagt tyckte jag inte att "Anna, min älskade" fungerade särskilt bra som ljudbok. Oftast hade Magnus Utvik fel tonläge om man såg till sammanhanget och på det sätt som han läste fick han det att låta som att alla antingen skrek (trots att personerna stod intill varandra) eller var arga (trots att de log m.m.). Jag tror att antingen Krister Henriksson eller Anders Ekborg hade kunnat ge berättelsen mer rättvisa - för de är riktigt duktiga uppläsare.
Betyg: 2/5