Det här omdömet publicerades ursprungligen på min vardagsblogg den 19 mars 2013.
"Självrisk" är en fristående fortsättning på "Dolda fel och brister". Härmed varnas för spoilers.
"En isande kall februarinatt vaknar Dicte Svendsen och hennes pojkvän Bo av att grannens stall står i lågor. Ensamma försöker de rädda de instängda och panikslagna hästarna. Grannparet Karen och Søren är bortresta och av Karens syster, som bor med dem, syns inte ett spår Men då Dictes sjuttonåriga dotter hittar en kvinnokropp en bit ifrån deras hem tar händelserna en märklig vändning. För den avlidna är Karens försvunna syster, mördad på ett mycket makabert och brutalt sätt. Dicte får i sin roll som journalist inblick i vad som sker och hon gör så gott hon kan för att hjälpa polisen i deras arbete. Men aldrig kunde hon ana att hennes bevakning av händelserna skulle komma att bli så farlig och personlig."
Jag gillar när författaren inte skriver så där förutsägbart som den här typen av berättelser dessvärre tenderar att bli. Elsebeth Egholm drar ut på spänningen i "Självrisk" ända fram tills de sista sidorna. Egholm vågar också utmana typiska fördomar genom att bjuda in till en form av debatt. Framför allt låter hon polisen Wagner vara den som inte accepterar fördomarna och det ålderdomliga tänkandet som finns. Jag hoppas att han till sist lyckas påverka i alla fall några kollegor. Något som är mindre bra med boken är däremot Egholms karaktärer. De är platta och utvecklas inte nämnvärt, vilket jag tycker är en aning trist. Även om jag har tröttnat på den klassiska utvecklingen (typ att ond blir god), hade jag gärna sett en viss utveckling eller i alla fall fördjupning hos en del karaktärer. Trots att man har fått lära känna karaktärerna och känner till deras bakgrund, saknar de ändå ett djup som engagerar läsaren. Jag blir med andra ord inte tillräckligt berörd.
Betyg: 3/5