Det här omdömet publicerades ursprungligen på min vardagsblogg den 21 mars 2018.
"En gång för länge sedan fick Michael Beard Nobelpriset i fysik. Nu närmar han sig sextio, är slut som forskare och har dessutom hunnit bli både skallig och fet. Han påminner en del om planeten Jorden, som i den globala uppvärmningens tidevarv också tycks ha sina bästa år bakom sig. Frågan är: kan någon av dem räddas?
Michael har levt länge på sitt Nobelpris. Han håller tal mot enorma arvoden, lånar ut sitt namns prestige till vetenskapliga institutioner och leder, om än lite halvhjärtat, ett projekt för att bekämpa den globala uppvärmningen. Till hans många problem hör också att han är notoriskt otrogen och nu börjar hans femte äktenskap knaka allt mer i fogarna. När så Michaels privatliv och hans yrkesliv flätas samman genom en oväntad händelse ser han till slut ljuset i tunneln, en möjlighet att reparera sitt äktenskap, återuppliva sin karriär och möjligen också rädda världen undan en förödande miljökatastrof."
Ian McEwans "Hetta" var dessvärre en ren besvikelse. Språket var väl förvisso stundtals målande och beskrivande, men det var alldeles för tungläst - vilket jag tyckte berodde på de för långa meningarna och att McEwan grottade ned sig för mycket i naturvetenskapliga termer och detaljer. Det gjorde att jag dels tappade tråden emellanåt, dels skummade igenom vissa partier. Hade det inte varit för att vi läste den här boken i bokklubben, skulle jag troligtvis ha slutat läsa boken för länge sedan.
Jag upplevde huvudpersonen Michael Beard som en rent av vidrig människa och tyckte att han förtjänade det han fick.
Troligtvis var det medvetet, men jag tyckte att slutet kändes lite fegt. Jag upplevde det som att McEwan skrev slutet som han gjorde, därför att han inte visste hur han skulle knyta ihop allting. Jag kan uppskatta öppna slut, men det här var lite för öppet för min smak.
Efter att ha läst "Hetta" känner jag mig inte särskilt sugen på att läsa något mer av Ian McEwan. Tyvärr.
Betyg: 2/5
Det här exemplaret har jag köpt.