Det här bokomdömet publicerades på min vardagsblogg den 18 juni 2015.
"En patient rymmer från Sundby mentalsjukhus under stor dramatik. För att undkomma sina förföljare springer han ut på Strängnäsfjärdens is och försvinner i snöstormen. När snön lagt sig morgonen efter hittar man en överfrusen vak. Upptäckten lamslår hela Strängnäs. Ur vaken sticker det upp två lik. En man och en kvinna tätt hopslingrade och fastfrusna i isen som har färgats mörkröd av blod. Dubbelmordet på isen blir upptakten till en mordutredning som går allt annat än problemfritt. I den lilla staden är det svårt att få klarhet i vad som hänt och polisinspektör Sven Aronsson kämpar i ensamhet med fallet som förblir olöst.
När en okänd man hittas brutalt avrättad i en park fyrtio år senare ställs Strängnäspolisen återigen inför en svår uppgift. Tidningsreportern Fredrik Gransjö bevakar mordet och blir indragen i ett fall som inte liknar något han tidigare varit med om. Hans artikelserie om Sundby sjukhus ligger i förgrunden och han känner på sig att det är något som inte stämmer. Parallellhistorien väver samman trådarna från två tidsepoker och för upp hemligheter till ytan som länge legat begravda. Vad var det egentligen som hände och hur hänger morden ihop med varandra?"
Anledningen till att jag ville läsa Lars Rambes "Spåren på bryggan", var för att den utspelar sig i Strängnäs i Sörmland. Jag tilltalas av berättelser som utspelar sig på platser jag känner till och under åren som vi bodde i Åkers Styckebruk (för min del var det juni 2009 till januari 2012) var vi en hel del i Strängnäs.
Intrigen i berättelsen är tämligen komplex och jag kunde inte lista ut vem gärningsmannen/vilka gärningsmännen var, förrän Rambe presenterade lösningen i slutet. De två parallella historierna fungerar bra och bygger upp stämningen. Dock tyckte jag att Rambe drog ned på berättelsens fart genom att ganska ofta använda sig av metoden "säg vad du vill säga, säg det och säg vad du har sagt". Ibland kan det fungera, men nu blev det istället enbart tjatigt.
Något annat som Rambe också gärna hade fått stryka, var epilogen och den detalj i berättelsen som var knuten till epilogen. I mina ögon tillförde det inte berättelsen något, utan var bara till för att dra ut på det.
Som helhet var det en helt okej debutroman och jag ser fram emot att läsa nästa del i serien om Fredrik Gransjö.
Betyg: 3/5
Det här exemplaret har jag fått.