Det här inlägget skrev jag på min vardagsblogg den 28 juli 2012.
"Thelma och hennes fyra systrar växer upp i ett gult hus på Hringbraut i Hafnarfjordur på 1970- och 80-talen. Där blir de utsatta för det mest grymma våld som ett barn kan utsättas för de blir sexuellt utnyttjade av sin far och andra pedofiler.
Thelma lär sig fort att absolut tystnad styr över hennes erfarenheter, en tystnad som hon inte bryter förrän hon är en vuxen kvinna och kommer i kontakt med Stígamot, en organisation bildad för att hjälpa kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade. Författaren Ger ur Kristnÿ återger Thelmas historia nyanserat och sakligt. Bilden av pappa är berättelsen om en kvinna som har fått hjälp med att bearbeta de plågsamma upplevelserna i sitt förflutna och nu står som den slutliga segraren."
Thelma och hennes systrar blev utsatta för något av det mest fasansfulla som föräldrar kan utsätta sina barn för: de blev sexuellt utnyttjade av sin pappa, som även sålde dem till pedofiler mot sprit och droger som betalning. Folk runt omkring visste vad som pågick, men ingen kom till undsättning.
Jag blir lika illa berörd varje gång jag hör den här typen av berättelser och vetskapen om att den är sann gör det värre. Hur kan föräldrar vara så grymma mot sina barn?! De förstör ju barnens liv fullkomligt. När jag var yngre hade jag en granne som jag och min syster umgicks med. Jag minns att jag tyckte att hon var lite udda och även tillbakadragen. Det var först när jag blev lite äldre som vi fick veta att hon blev sexuellt utnyttjad av sin pappa - en man som till synes var sympatisk. Det här fick vi veta i samband med att han hamnade i fängelse för det han gjort mot sin dotter.
Medan jag läste "Bilden av pappa" tyckte jag verkligen synd om Thelma Ásdísardóttir och hennes systrar, men jag kan inte för mitt liv föreställa mig hur det är att bli utsatt för det de blev. Något så fasansfullt går helt enkelt inte att tänka sig. Men jag beundrar hennes styrka att lyckas resa sig och ta itu med sina upplevelser för att kunna gå vidare med sitt liv. Trots att jag inte har varit med om just det som hon har gått igenom, vet jag av egen erfarenhet hur svårt det är att läkas efter många års tortyr. Jag känner igen mig i hennes bild av sig själv; avskyn och skammen. Även om man kanske aldrig kan bli kvitt alla rester som tortyren lämnar efter sig, tycks Ásdísardóttir ha gjort ett bra jobb.
Boken är förvisso inte ett mästerverk vad gäller hur den är skriven, men då jag betraktar den mer som en personlig redogörelse har jag överseende med den. Det måste vara tillräckligt svårt att förmå sig att skriva om det. Om du är intresserad av andra böcker på samma tema, vill jag gärna tipsa om "Bakom stängda dörrar" som Kristina Hansen har skrivit. Jag läste den på gymnasiet och blev väldigt berörd av den.
Betyg: 3/5