Uppläsare: Magnus Roosmann
“Dvärgen är i tjänst vid hovet i ett litet furstendöme i renässansens Italien. Han är 26 tum lång, han betraktar sin omvärld med kalla grå ögon, och nästan allt han ser fyller honom med förakt och avsky: kärlek, ideal och drömmar, vetenskap och konst - allt som är fritt och högt vuxet, mänskligt i positiv mening. Hans livsluft är list och lönnmord, grymhet och förstörelse. Han kan bara förstå det han hatar, och han vet att makten alltid behöver honom.”
“Dvärgen är i tjänst vid hovet i ett litet furstendöme i renässansens Italien. Han är 26 tum lång, han betraktar sin omvärld med kalla grå ögon, och nästan allt han ser fyller honom med förakt och avsky: kärlek, ideal och drömmar, vetenskap och konst - allt som är fritt och högt vuxet, mänskligt i positiv mening. Hans livsluft är list och lönnmord, grymhet och förstörelse. Han kan bara förstå det han hatar, och han vet att makten alltid behöver honom.”
Jag har länge varit intresserad av och nyfiken på Pär Lagerkvists bok “Dvärgen”, då jag har hört en hel del gott om den.
Dvärgen i berättelsen fascinerade mig och hans ständiga butterhet roade mig. Romanen har kallats “en studie i ondska” och ses som en kritik av det samtida (1944) Europas främlingsfientlighet och nazism. Jag vet inte riktigt om jag håller med om det där med “en studie i ondska”. Förvisso hatar och föraktar dvärgen allt och alla - även andra dvärgar och sig själv - och han tycks inte tveka att döda när han känner för det. Medan jag lyssnade på boken uppfattade jag inte dvärgen som ond, bara allmänt butter. Fast när jag nu sitter och skriver det här omdömet, är jag nog beredd att hålla med om att han är ond (enligt SAOL är ond bl.a. “elak till personligheten”). Och visst, desto fler människor som delar denna dvärgs åsikter och värderingar, ju farligare blir samhället. Ändå var det något med Pär Lagerkvists sätt att beskriva dvärgen och hans tankar som gjorde att jag inte kunde ta dvärgen på allvar och därmed upplevde honom istället som underhållande. Kanske var det sättet dvärgen som “ras” beskrevs? När jag tänker på en dvärg, tänker jag på det väsen som brukar förekomma i fantasy-berättelser. Kanske var det den inställningen som bidrog till att jag såg berättelsen mer som saga och hade svårt att ta den på allvar?
Nåväl, jag gillar Pär Lagerkvists sätt att skriva, även om jag tyckte att texten tenderade att bli lite väl flummig emellanåt.
Jag tror att “Dvärgen” hade kunnat ge upphov till intressanta diskussioner i en bokcirkel.
Betyg: 3/5
Det här ljudboksexemplaret har jag lyssnat på genom Bookbeat.