Det här bokomdömet publicerades på min vardagsblogg den 5 oktober 2016.
Uppläsare: Eva Dozzi
"Året är 1963 och Beatles är på sitt första Sverigebesök. På hotellet arbetar Katja, som pluggar musik, extra som hotellstäderska. En kväll blir hon uppkallad på ett av rummen för att städa upp efter en av killarna i bandet. Där möter hon en stupfull John Lennon. Och det blir ett möte ingen av dem kan glömma, och som får konsekvenser för både John och Katja många år framåt."
Eva Dozzis "Jävla John" är en fantasifull och en ganska intressant vinkling av hur John Lennon hade kunnat vara. Jag måste dessvärre erkänna att jag inte känner till särskilt mycket av Beatles, även om jag har hört vissa låtar. Fast efter att ha lyssnat på den här boken, blev jag definitivt sugen på att läsa på om dem och leta upp deras låtar.
Berättelsen är indelad i tre delar. För mig var de två första delarna mest intressanta och de fick mig också att skratta till då och då. Även om jag förstår att den tredje delen var nödvändig, tyckte jag att boken tappade fart i den tredje delen och kändes lite smått utdragen. Jag var inte heller särskilt förtjust i att Eva Dozzi blandade svenska och engelska hej vilt i berättelsen. Med tanke på att medlemmarna i Beatles var engelsmän och att en stor del av berättelsen utspelar sig i England, känns det onödigt att hon skrev vissa ord/meningar på engelska, som för att förklara att de pratade på engelska. Det förstår man ändå. Väljer man att skriva en berättelse på svenska, tycker jag att den ska vara på svenska. Dock kunde jag gå med på att Eva Dozzi skrev ut när den där sjömannen som lotsade Katja och John ut i Stockholms skärgård, försökte prata engelska. Fast det var mest för humorns skull, med tanke på att han inte kunde tala särskilt bra engelska. Fast det är bara min egen åsikt.
Som helhet var "Jävla John" en intressant berättelse med viss mått av spänning, men tyvärr lyckades jag aldrig tycka om Katja. Jag tyckte synd om henne och blev ganska arg på henne emellanåt, men tyckte om henne gjorde jag aldrig. Hon var helt enkelt inte min typ.
Något annat som fick mig att fundera, är huruvida det verkligen är okej för Eva Dozzi att framställa John Lennon på det sätt hon gör. Visst var det roligt att läsa om en annan sida av honom än den som uppenbarligen förmedlats, men om man väljer att skriva om verkliga människor bör man vara väldigt försiktig.
Betyg: 3/5
Det här ljudboksexemplaret har jag lånat på Varbergs bibliotek.