Det här omdömet publicerades ursprungligen på min vardagsblogg den 19 juli 2015.
Uppläsare: Louise Raeder
"Catherina föds år 1460 i Palermo på Sicilien. Hennes mor dör i barnsäng men hinner uppfatta att den lilla bär på en ovanlig inre styrka. Av fruktan för att den känslokalle fadern ska undertrycka flickan bönfaller hon sin svägerska att låta dottern växa upp hos henne i Messina. Catherina får en lycklig barndom, hon uppfostras till en sofistikerad renässansdam som även är en mästare på ridning och fäktning. Men när fosterfadern dör slås hennes tillvaro i spillror. Hennes biologiske far säljer henne för ett stycke land till en man som är så grym att hon tvingas fly. Under falsk identitet och förklädd till man beger hon sig till Florens för att söka sin lycka som konstnär. Av en slump träffar hon Lorenzo de´ Medici, stadens härskare och samtidens störste konstmecenat. Det uppstår en ögonblicklig kontakt dem emellan."
Elisabet Nemerts "Den vita liljan" är en välskriven berättelse, men det finns ändå några saker som jag hakar upp mig på.
Kanske är det bara jag som är allmänt krass och cynisk till min läggning, men för mig andades berättelsen nästan blott och bart naivitet. En del av människomötena och personlighetsförändringarna kändes en aning för otroliga - jag kan inte tänka mig att det går till så i verkligheten! För min del gick det för fort.
Något annat som jag reagerade på är - precis som i hennes andra böcker - Nemerts förkärlek till vissa ord och uttryck. Efter att ha lyssnat på tre av hennes böcker, börjar jag fundera på om hon har förmågan att uttrycka sig på andra sätt ..? Dessutom känner jag att hennes historiekunskaper ibland kan bli lite för mycket, då hon i mina ögon klämmer in faktadelar utan att vissa av dem har någon egentlig relevans. Det kändes mest som onödig utfyllnad.
Vad hon däremot ska ha beröm för, är att hon lyfter fram starka kvinnor i tider då detta inte var accepterat. Jag kommer på mig själv med att finna tröst och egen styrka i dessa kvinnor.
Betyg: 2/5