Det här omdömet publicerades ursprungligen på min vardagsblogg den 7 maj 2014.
"Siri är psykolog och psykoterapeut. Till hennes praktik på Södermalm kommer alla sorters människor. De hänger av sig kappan, tar några klunkar vatten och berättar om sina djupaste rädslor och mörkaste hemligheter. Men Siri bär också på en smärta. Hon är änka sedan hennes man omkom för ett år sedan, och i skärgårdsstugan som skulle blivit deras drömhem känner hon sig alltmer ensam och rädd.
Så hittas en av hennes patienter död i vattnet utanför hennes hem. Polisen finner ett självmordsbrev där flickan tackar Siri för att ha hjälpt henne inse hur meningslöst livet är. Siris värld rasar samman. Är hon verkligen så dålig på sitt jobb? Eller finns det en annan förklaring?
Siri börjar få en otäck, smygande känsla av att någon förföljer henne. Att någon därute i mörkret utanför stugan vill henne illa.
Någon sorts frid är till sista sidan en riktig bladvändare. Skickligt använder Grebe Träff den klassiska deckarens alla möjligheter att driva upp spänningen och listigt plantera ut ledtrådar – eller villospår! – i handlingen. Samtidigt gör de något nytt och eget av genren. I terapisamtalen med bokens karaktärer växer en förtröstansfull insikt fram hos läsaren att vi delar våra mörkaste hemligheter med varandra. Och en obehaglig fråga väcks: Betyder det att jag också kan bli en mördare?"
Det fanns en del korrekturfel här och där i "Någon sorts frid", men så länge de inte blir löjligt många kan jag ha överseende med dem. I övrigt var berättelsen välskriven, fast jag fastnade ändå inte riktigt för den - trots att jag har ett gott öga till psykologiska spänningsromaner som tvingar en till att tänka. Jag gillar att man inte kunde lista ut vem gärningspersonen var samt även de finter som Camilla Grebe och Åsa Träff lade ut. Jag blev faktiskt väldigt förvånad när sanningen presenterades för en i slutet. Ändå blev jag inte riktigt övertygad. Det var något som saknades. "Det lilla extra", för att citera min svensklärare på gymnasiet. Jag har dock svårt att exakt peka ut vad "det lilla extra" är. Jag hoppas att "Bittrare än döden" lyckas fånga mig bättre.
Betyg: 3/5